Det sålda havet

NytTid nr 25-32 20.6.2013 | Tema: Världens vatten | Text & foto Kukka Ranta

Europeiska unionen är världens största marknad för fisk och samtidigt världens största biståndsgivare. Med sin fiskeripolitik har EU först förstört sina egna fiskbestånd och därefter berövat Västafrikas invånare på en viktig näringsgren genom att stöda den egna fiskeriindustrin. Men EU kan också vara en betydelsefull vägvisare i ansträngningarna att återuppliva världens fiskbestånd.

Senegal, Dakar, Petit MBao, 2012.

Solen har målat horisonten orangeröd vid en senegalesisk fiskarstrand. Handmålade träbåtar vilar i sanden, några förankrade båtar vaggar i strandskvalpet. Bara ett fåtal av båtarna åker numera ut på havet för att fånga fisk.

När skymningen sänker sig stiger sextiotre gestalter ombord en av de större båtarna. Året är 2006, och nästan 32 000 personer riskerar sitt liv i hopp om en bättre framtid för sina familjer. En av dem är 32-åriga Souleyman. På denna samma strand i södra Dakar har han hela sitt liv livnärt sig och sin familj som fiskare. Nu lämnar han förfädernas strand samt frun och fem barn, den yngsta är två månader gammal.

Ute på öppet hav lyser de utländska trålarnas ljus upp vägen mot slutdestinationen. Vägkosten består av lite mjölk och ris, riktningen är drömmarnas Europa.
Läs mer här!

Skribenten är journalist, fotograf och den ena författaren till fackboken Kalavale – tyhjenevä meri ja ihmiset sen rannalla, en bok som handlar om följderna av rovfiske.

Advertisements

Råholmen är en fristad i Nolltoleranshelsingfors

NyTid 12.9.2008 | Artiklar av Kukka Ranta

Helsingfors stads nolltoleranspolicy mot klotter skapar fler problem än vad den löser.

– Nog måst man ju stöda sån alternativ verksamhet här, säger Tuukka.
– När man besöker Råholmen så känns det precis som att vara jag utomlands, säger Mikko och syftar på det ockuperade huset som känns som ett fräscht undantag i gråa Helsingfors.
Projektet Stoppa Klottret har förstärkt dysterheten och en hård stadskontroll i Helsingfors redan under tio år. Dess strängare form är nolltoleransen, som innebär att klotter omedelbart ska tvättas bort  oberoende av klockslag eller plats och utan att beakta kostnaderna. Alla permanenta tecken som utan offentligt tillstånd producerats i stadsrummet definieras som klotter. Enligt staden är således tags, graffiti, dekaler och affischer klotter.
Projektet som leds av Helsingfors stads Byggnadskontor har blivit slutet och hemligt. Det finns inga klara uppgifter om kostnaderna, men den med offentliga anslag finansierade borttagningen av graffiti och övervakningen har kostat upp till 15–20 miljoner euro, varav en allt större del gått till det privata väktarbolaget Finnish Protection Service, FPS.
Byggnadskontorets nolltoleranskampanj har tagit kontrollen över hela staden; de enda som inte lider av den överdimensionerade stadskontrollen är affärsmännen som köper lotter av stadsrummet med reda pengar. Små kulturaktörer är pressade, då rädslan förhindrar all slags verksamhet på eget initiativ.
Våldsamma väktare

Väktarna, som anklagats för att vara våldsamma och som ofta är civilklädda, trakasserar inte längre bara klottrare utan vem som helst som uppfyller profilen för missbrukare av stadsrummet. De privata företagens vinstmaximeringslogik producerar ständigt situationer där personer anhålls, även om verksamheten inte verkar betjäna verkligheten.
– En väktare borde uttryckligen vara en person som inte använder våld fast han skulle bli hur provocerad som helst. Jag tycker att väktarna uttryckligen ökar våldsstämningen och själva främjar behovet av sin bransch. När man ser en väktare nånstans får man en känsla av att stället säkert är farligt och att nåt kommer att hända, säger Mikko.
En tredje ung man som också vill delta i samtalet funderar på Råholmens betydelse.
– Nog skulle jag också vilja ha ett lagligt ställe där man kan måla. Jag skulle hellre måla där än på nåns privategendom.
– Det är ändå korkat att ett lagligt ställe utnyttjas för att få fast personer som målat på andra ställen. Polisen har besökt det ockuperade huset och väktare kommer hit för att fota, och kännedomen om det här har skrämt bort målare. Så ett lagligt ställe har inte i sig ändrat eller underlättat nåt. Man skulle behöva mycket mer fritt utrymme, säger Petri.
Mikko konstaterar att han gärna skulle måla mer om det fanns lagliga ställen i Helsingfors.
– Jag fattar inte varför gångtunnlar och byggarbetsplatsplank som bäst lämpar sig att måla på inte kunde vara fria för alla, eftersom det inte ens skulle vara en utgiftspost för staden då gänget målar dem själva. Ungdomarnas verksamhet på eget initiativ skulle öka och kanaliseras till att uttrycka sig själv.
Unga män som genom graffiti tagit steget in i konstvärlden har målat på Råholmen och uppskattar huset som en lokal för alternativ kultur, som nästan helt och hållet saknas i kommersiella Nolltoleranshelsingfors.
De intervjuade heter något annat på riktigt
Kukka Ranta